Brovaktarparken är en underlig park. Belägen skuggigt, mörkt och bullrigt under Essingeleden är den nästan aggressivt kantig i sin utformning. I kassar, inramade av rostande cortenplåt, ligger sprängsten färgsorterad i grått och svart. De sluttande vägarna från bebyggelsen till vattnet är av betong. Punkt.
Mitt i denna karga miljö har Albin Karlsson (f. 1972) skapat ett silverglänsande träd. Vid första intrycket är det livlöst, men den som stannar till upptäcker snart att så inte alls är fallet. Långsamt, långsamt slår trädet nämligen ut i blom. Plötsligt är det bestrött med skira blommor som kort tittar ut ur grenverket för att sedan åter dra sig tillbaks.
Konstnären uppfann en helt ny metod att göra gjutformar för trädet som tillverkats i så kallad förlorad vaxteknik. En komplicerad process som krävdes för att trädet så mycket som möjligt skulle likna den riktiga naturen. ”Att härma naturen visade sig vara otroligt svårt, vilket ju faktiskt är uppiggande”, konstaterar konstnären.
Parken finns för att göra det möjligt att promenera runt hela Kungsholmen utmed vattnet. Samtidigt ingick det i gestaltningsförutsättningarna för både konstnär och landskapsarkitekter (NOD) att människor helst inte ska uppehålla sig där. Dåvarande Vägverket var inledningsvis bestämt motståndare till att en park skulle anläggas över huvud taget: Området skulle asfalteras och det åtta meter höga konstträdet kapas till en buske. När Trafikverket 2010 övertog Vägverkets uppgifter ändrades dessbättre attityden, varför både park och konst finns på plats idag. Och den som en gång beskrev konstnären med följande rader har åter fått rätt: Albin Karlsson är en ”säregen tidspoet som genom sina tekniska konstruktioner får oss att se en allmänmänsklig sida i tidens obönhörliga och tragikomiska gång”.
