Inför den stora Konst- och industriutställningen i Kungsträdgården 1866 utförde Johan Peter Molin en fontänskulptur i gips. Skulpturen blev mycket omtyckt och en insamling startades ”till förmån för Molinska fontänens avgjutning i metall”.
Titeln på konstverket var från början ”Ägirs döttrar” och visade havsguden Ägir med fru och barn, när de på utflykt hör Näcken spela på sin harpa. Molin ville symbolisera mötet mellan havet och insjön, mer exakt Stockholms läge mellan Östersjön och Mälaren. Den vattenfyllda skålen högst upp symboliserar Mälaren och fontänkaret symboliserar Östersjön. I nischer ses havsgudarna Ägir och Ran samt deras nio döttrar lyssna på Näckens spel på harpa.
Under tiden insamlingen pågick, kom kritik från allmänheten, som menade att verket var ett onödigt lyxobjekt. För att blidka kritiken ritade Molin in sex vattensprutande svanar som skulle placeras på den nedre fontänkanten. Där kunde man sen hämta rent dricks- eller tvättvatten, vilket var mycket uppskattat och behövligt på den tiden.
Efter ett antal år, och bidrag från staden, var finansieringen ordnad och arbetet sattes igång. Gjutningsprocessen var olycksförföljd och drog ut på tiden, en konstgjutare anställd från Nürnberg dog efter att ha fått benen krossade av ett gipsstycke och en del av skulpturen skadades i en transport. Innan arbetet kommit till sitt slut var Johan Peter Molin själv gammal och sjuk och han avled några månader innan verket invigdes i Kungsträdgården i september 1873.
Molins fontän står än idag omgiven av de pilar som planterades vid invigningen.
