Inför utställningen på Melanders har du arbetat med verk som är lite mindre i storlek än tidigare. Motiven som framträder i relieferna liknar delar av djur, benknotor, byggnader, mönster och ornament. Det finns något sinnrikt i hur du hanterar det tvådimensionella kontra det tredimensionella, både i representationen och i det faktiska utförandet. Kan du berätta lite om bakgrunden till motiven?
När jag var yngre studerade jag ikonmåleri i Egypten under de första skakiga revolutionsåren. Demonstrationer i Kairo varvades med stilla besök i ökenkloster som varit mer eller mindre orörda sedan antiken. Motiven i utställningen kommer från upplevelser därifrån.
De snabba förändringar som skedde i staden stod i kontrast till livet som munkar och nunnor hade levt i årtusenden i öknen. Men det fanns en oro som genomsyrade allt och som jag inte upplevde som ny utan snarare som ständigt närvarande.
I ortodoxa kloster finns ett rum där skallarna från de avlidna munkarna eller nunnorna förvaras, ibland bär skallarna en beskrivning målad på pannan som berättar om vem personen varit. Ibland bevaras även benknotor. Kvarlevorna göms inte undan eller begravs, de är en påminnelse om det enskilda livets litenhet i förhållande till någonting större. Under den väldigt turbulenta tiden gav de mig ett välbehövligt lugn. De ligger där som en del av byggnaden och traditionen.
En väggmålning föreställande ett djurliknande väsen vittnar om en realitet som går bortom det avbildade. Djur har länge använts som symboler och metaforer, särskilt i religiösa sammanhang. Även representation bär på en symbolik. Symbolerna behöver inte nödvändigtvis avkodas utan kan upplevas genom sin representation. Ibland blir de sammanblandade och meningen förskjuts som genom en visklek. Och i slutändan kan ett djur bli ett djur, en vägg en vägg och en benknota en benknota.
Du har tidigare talat om kollektiva och personliga minnen och hur du bearbetar dem i din konst. Skulle du kunna utveckla dina tankar om minnen i relation till dina verk?
Personliga minnen i samspel blir kollektiva minnen. En person kan dela ett minne med någon annan i den mån minnet blir bekräftat av den andra. Jag lider av posttraumatiskt stressyndrom och har problem med mitt eget minne, det beter sig inte alltid så som jag skulle vilja. Vissa minnen blir väldigt starka och sätter sig fysiskt i kroppen, de kan komma som minnesblixtar. Andra minnen är väldigt suddiga och långa tidigare perioder kan vara svåra att minnas. Genom hantverket får jag ett fokus och en närvaro som gör det möjligt att hantera minnen jag annars antingen har svårt att komma ihåg eller kommer ihåg för mycket. Upplevelsen av minnesblixtar liknar ibland ornamentik. Det är bilder som dyker upp och trycks undan, för att dyka upp igen. Jag har arbetat mycket med den sortens ornamentik.
Det kollektiva minnet är personligt. Berättelser är bland det mest kraftfulla som finns och det kollektiva minnet är en förlängning av och liknar det personliga. Minnen finns i byggnader, föremål och muntliga överföringar, sorgen över att minnas eller inte minnas är stor. Minnen finns också i ett hantverk, i en tradition som överförts från mästare till lärling genom generationer. Jag tycker om att förena olika sätt att arbeta med minnet – det blir en psykets mytologi. Hur kroppen minns fysiskt, hur minnet överförs mellan personer och slutligen till ett material.
Tekniken som du har använt har en lång historia och är förknippad med ikonmåleri. Kan du i korta drag berätta om ditt tillvägagångssätt?
Tekniken kommer mycket riktigt från ikonmåleriet, men även från ännu äldre panelmåleri och träskulptur. Jag använder mig av mina erfarenheter från ikonmåleriet, men jag fyller även i med beskrivningar från antika handböcker. De beskriver ofta föremål som inte längre finns bevarade, vilket ger ledtrådar till hur de var sammansatta.
Jag har alltid varit fascinerad av problemlösning genom hantverk och lärande genom fysiskt arbete. Att sammanfoga paneler, kila dem så de inte slår sig och sedan måla med naturmaterial, som pigment och gelatin, har en längre tradition än vad som finns bevarade exemplar av. Tekniken blir synlig i de enskilda verken, olika träslag lämpar sig till olika delar och storlek och motiv påverkas av materialet. Som ett sista steg i processen slipar jag ytan med min egen saliv, en metod som kommer från ikonmåleriet, där saliven bryter ner det yttersta lagret och härdar ytan så den får en karaktär som liknar sten. Den sortens märkliga logik i en hantverkstradition tycker jag mycket om. Hur material och människa är evigt sammanlänkade.
Ferdinand Evaldsson i samtal med Elias Kautsky.
Ferdinand Evaldsson bor och arbetar i Stockholm och tog sin masterexamen i fri konst från Konstfack 2020. Evaldsson ingår i Stockholm konst samt Region Gävleborgs samlingar och har deltagit i grupputställningar på såväl Elastic Gallery (Windows and corners, 2020), Spritmuseum (Monopol by Appointment, 2020) som Konsthall C (En flod, ett verktyg, ett fotvalv som en halvöppen bok, 2019). Evaldsson har även erhållit stipendier från Molly och Ragnar Rudemars fond samt Helge Ax:son Johnsons stiftelse.
Plats: Melanders, Östermalmshallen
Tid: 11 februari – 5 april (mån-tor 9.30-19, fred & lör 9.30-17)
Curatorer: Elias Kautsky och Victor Magnusson Hmelevskij
