Fyra konstnärer har bidragit till den konstnärliga gestaltningen av Stockholms Hamnars nya passagerarterminal i Värtahamnen. Inomhus finns Matthias van Arkels stora målning av flätade silikonremsor och Pia Törnells grågröna keramiska moduler. På takterrassen ligger Hans Rosenströms fem granitblock som viskar framtidsvisioner för 2066. Portarna i Lisa Gerdins skulpturgrupp på Hamnplan bildar rum och öppningar med olika utblickar.
Den nybyggda Värtaterminalen utgör med sin placering, genomtänkta arkitektur och specifika ändamål en sammansatt och spännande plats för konst. Med den stora skalan kändes det extra viktigt att ha konst på flera olika platser och i olika tekniker och material.
Utomhus, uppe på terrassen, bland strandråg och sedum, ligger fem stora granitblock från Bohuslän. Det är Hans Rosenströms (f. 1978) gestaltning 2066. Den finländske konstnären har tagit fasta på terminalens historia och framtid. År 2016, när den nya terminalbyggnaden invigs var det exakt 50 år sedan den gamla terminalen uppfördes. 50 år framåt i tiden är det år 2066, en relativt nära framtid, men ändå en tid vi inte kan veta något om. Konstnären har valt att fundera på vad en plats som denna kan betyda i framtiden. Han har bjudit in personer i Östersjöregionen som sysslar med forskning och utveckling att sia om vad som kan komma att ske inom just deras yrkesområden 50 år framåt i tiden.
Deras berättelser kan man ta del av genom att lägga sig ner på de varma stenarna och lyssna, en gömd mikrofon i stenen förmedlar ljudet direkt in i vårt medvetande. Mitt i det stora hamnområdet uppstår ett plötsligt lugn, som på en sommarklippa bland vassen, med den stora himlen ovanför. Röster på svenska och engelska leder oss in i utopiska, fantasifulla och ibland drömmande tankar och idéer. Verket blir på samma gång en framtidsvision och – med tidens gång – en tydlig tidsmarkör för hur vi tänkte 2016.
