Fullt utbyggd blir den år 2025 Hagastaden, med 6 000 nya bostäder och 50 000 arbetsplatser av vilka många knyts till forsknings- och vårdverksamheterna vid Karolinska Institutet och Nya Karolinska Solna. Politikernas vision stannar denna gång inte vid att utveckla en levande och attraktiv stadsdel. Området ska därutöver bli ett internationellt nav för livsvetenskaperna. Ett life science-kluster: En ”vetenskapsstad i världsklass”.
Rent byråkratiskt är Hagastaden bökig att få till, bland annat eftersom markområdet är splittrat på många olika privata och offentliga byggherrar. När Stockholm konst fick uppdraget att arbeta med konst i Hagastaden insåg vi genast att andra offentliga konstaktörer också snart skulle börja arbeta här. Stockholm konst inbjöd därför Statens konstråd och Stockholms läns landstings kulturförvaltning till ett första förutsättningslöst möte om samarbete, vilket sedermera utvecklats till ArtResLab: Ett projekt som sammanfört konstnärer och forskare inom livsvetenskaperna, som resulterat i sex konstnärliga gestaltningsförslag och som förhoppningsvis fortsätter genom samproduktion av ett eller flera av förslagen till byggd verklighet.
Samarbetets viktigaste syfte är att konstverken som till kommer för området ska samspela och stärka varandra. Inte spela ut och förta varandra, som det ibland kan bli när olika fastighetsägare alla arbetar med konst men utan konstnärlig samordning. Stor vikt har därför lagts också vid att informera områdets privata byggherrar om de offentliga konstaktörernas verksamhet i Hagastaden, där landstinget arbetar med Nya Karolinska Solna och torgplatsen Hagaplan, Statens konstråd med bland andra Karolinska Institutet och Stockholm konst med den allmänna platsmarken och den nya, timglasformade Norra Stationsparken.
Ett annat mål har varit att ge konstnärer fördjupad kunskap om livsvetenskaperna, och att öka forskares kunskap om konstnärliga arbetsprocesser. Under ett halvårs tid träffades de och arbetade tillsammans i forsknings- och ateljémiljöer. De konstnärliga gestaltningsförslagen hade inte blivit desamma utan detta samarbete.
Konstparterna bjöd in två konstnärer vardera, vilka som ett underlag fick ett gemensamt konstprogram med en tematik – Livets byggstenar – att förhålla sig till. De fick också möta Andersson Jönsson Landskapsarkitekter, som då konstnärerna arbetade hade uppdraget att ta fram ett så kallat gestaltningsprogram för den allmänna platsmarken. Idéerna om landskap och konst kunde alltså utvecklas samtidigt och i samverkan, vilket ännu är sällsynt i Sverige. När konsten kopplas in brukar landskapsarkitekterna ofta vara färdiga med sitt arbete, vilket minskar konstens möjligheter att söka sin egen plats.
Nu kunde Ulrika Karlsson (f. 1966, Stockholm konst), utan att krocka med befintliga gestaltningsidéer, föreslå ett helhetsgrepp av rumsliga objekt och förhöjda trädgårdar för hela parkområdet, där konstprogrammet förordade arbete med områdets stråkbildningar. Inte minst promenad- och cykelvägarna mellan Stockholm och Solna, och mellan den utbyggda stenstaden och Hagaparken. Ulrika Karlssons förslag består av åtta keramiska, storskaliga objekt vilka ger möjligheter till lek och skydd, ljus och skuggspel, och skapar olika nivåskillnader. Ett verk kan vara bottenplatta för en plaskdamm, ett annat en förhöjd utkikspunkt. Objekten föreslås utförda i keramik. Mönster och färgsättning är bearbetningar av gamla Rörstrandsserviser, och åkallar på så sätt den västra delen av områdets långa historia som centrum för porslinstillverkning.
Arijana Kajfes (f. 1963, Stockholm konst) tog fasta på ett klocktorn i tegel, som rivits men som kommer att återuppföras på en ny plats inom stationsområdet. I förslaget dockas tornet till en kupolvälvd tegelpaviljong, vilken inom sig hyser en inglasad, biologisk skulptur: Ett självförsörjande och självtillväxande ekosystem där livets uppkomst och utveckling kan följas.
Juan-Pedro Fabra Guemberena (f. 1971, landstinget) låter horneros – ugnsfåglar – från barndomens Rio de la Plata bygga sina karaktäristiska bon på strategiskt valda platser i parken och kompletterar med ett videoverk som både redovisar förändringen av Hagastaden och berättar om en fiktiv migrant grupp som funnit boplats i stadens mellanrum.
Liv Strand (f. 1971, landstinget) har förstorat mönstret från bakterieodlingar som reproduceras i graalglasteknik. Av glaset skapas ett slags cellformat uppbyggda, upplysta skulpturer som ger ljus till omgivningen under årets mörka perioder.
Lisa Strömbeck (f. 1966, Statens konstråd) tar även hon fasta på att parken mellan de höga husen kommer att vara mörk och skuggig stora delar av dagen. Därför vill hon placera en datorstyrd spegel på taket till ett av husen som kan reflektera solljus och värme till en ”sittbrunn” av solfärgat stengods och bänkar av trä.
Moa Israelsson Forsberg (f. 1982, Statens konstråd) skapar en fiktiv historia i den verkliga parken där hon vill plantera en klunga av träd. Högar och cirklar av sten ligger på marken och i träden hänger luggslitna tygtrasor och pinnar. Inspirerad av filmen Blair Witch Project vill konstnären återskapa en andlig plats som ger sken av vad som kan ha funnits här, långt innan Hagastaden byggdes.
