Få uppdrag kan vara svårare än att skapa konst för Hötorgshallen, älskad 1950-talsikon för Hötorgscity. Hela världens saluhall med två miljoner besökare om året. En brokig, brôtig miljö, fylld av mat, människor och dofter.
Den första frågan att ta ställning till blir om konsten ska arbeta mot eller med saluhallens röriga, rörliga karaktär. Åsa Jungnelius (f. 1975) valde med Blicken, biffen och bananen att göra det senare.
Verket har två delar. Från Tunnelgatan skymtar ett neonskimrande öga, som illusoriskt skiftar färg då man inomhus går trappan upp eller ned. Från Hötorget syns en trädkonstruktion i mässing där grenarna i stället för löv bär en klase bananer, en biff, en päls, en flagga, en superellips…
Verket leker med byggnaden (1950-talets geometriska formuppfinning superellipsen, mässingen som för Hötorgshallen är ett nytt material) och det begär som besökare ofta drabbas av i saluhallar, spelplats som de är för många slags passioner. Lystna blickar vandrar inte endast över varorna som är till salu, utan också över människorna som träffas här.
Diskussionen om formspråk och placering hölls hela tiden levande, inte minst med Hans Törneman, ombyggnadsansvarig arkitekt.
Genom ombyggnaden har han i enlighet med Fastighetskontorets intentioner lyft Hötorgshallens ursprungliga karaktär, tagit fram det kvarvarande terazzogolvet och låtit nytillverka det vita kakel som originalbyggnadens arkitekt David Helldén tog fram för försäljningsställena, som nu återgetts en enhetlig karaktär. Helheten hålls ihop så diskret att försäljningsytan nästan omärkligt fördubblats med en ny våning i gatuplan. Konstverket binder som avsett samman det nya våningsplanet med det gamla och syns utifrån. Fastighetskontoret fick vad det uttryckligen önskade, sammanfattat med orden ”en snackis”.
