Med absolut gehör för skolans historia har Frida Fjellman (f. 1971) gjort ett tillägg som står helt för sig självt. Hennes Dripping Light ber inte om ursäkt. Installationen av glas, neon och flourescerande plexiskivor vill inte släta över eller rätta till en miljö som redan finns, tvärtom. Konsten tar plats mitt i den – precis som den är.
Sankt Eriks gymnasium invigdes 1937 som Stockholms stads hantverks- och industriskola och erbjuder fortfarande flera yrkesinriktade program. Medel för konst kunde avsättas eftersom skolan under flera etapper byggts om för att bland annat samla undervisningssalar som tidigare låg spridda för respektive program. Ingen av entréerna där konsten finns har emellertid ingått i ombyggnadsarbetet. En förutsättning var därför den befintliga och rätt sjabbiga entrémiljön.
I entré D1, i en tillbyggnad från 1991, har konstnären utgått från den belysningsarmatur som redan fanns på plats. Hon har “bara” ersatt dess tidigare skal med formblåsta glaskupor i knallfärger som rosa och lime. Med tillhörande knorvliga sladdar.
“Jag ville ta in superorganiska, rinnande och färgglada transparenta former. Som att någon kastat stora slimebollar på lamporna som sedan börjat rinna ned. Lite som tuggummifläckar som gärna hamnar som skräp på skolor” skrev konstnären i sitt skissförslag.
Entré A5 leder till matsalen i arkitekten Paul Hedqvists originalbyggnad. Där har kassettakets dekormåleri sannolikt utförts som gesällprov på skolan. Frida Fjellman fångar upp rutorna i taket med den plexiglasvägg hon skapat i entrén. Färgerna är lika knalliga som glaskupornas. Ett lysrör på tvärs genom rummet, ger eko av deras form.
Samtidigt som entréerna knyts samman förankrar Frida Fjellman genom valet av formspråk och teknik sitt nutida verk i såväl skolbyggnaden som dess historia.
