Allt går inte alltid som på räls i offentliga konstprojekt, trots
allas gemensamma sikte på ett lyckat resultat. Ibland sätter till
exempel teknik och årstider käppar i hjulet. Eller som här i
den 40 meter långa gångtunneln under Stora Gungans väg: En
helt korrekt upphandling enligt LoU.
När Susann Brännström (f. 1956) fick det konstnärliga
gestaltningsuppdraget ingick byggprojektets grundmaterial
i förutsättningarna: Genomsiktliga polykarbonatskivor av
fastställt fabrikat med en så hård och reptålig ytbeläggning att
de är närmast okrossbara. Om tekniken fungerar skulle detta
skapa helt nya möjligheter att tillföra konst i särskilt utsatta
miljöer. Här fick den aldrig prövas fullt ut. Fabrikatet höll inte
för konsten utlovad kvalitet. Det fick inte heller bytas, varför
Stockholm konst efter två år avbröt projektet.
Konstnären var då sedan länge klar med sin del av gestaltningen: Tryckförlagor till de bilder som var tänkta att tryckas
på skivorna. Förlagorna baserades på tuschteckningar som
bearbetats digitalt.
För att bevara ljuset behölls de förtillverkade skivornas vita
ytor till stor del orörda. För att förstärka ljuset kontrasterades
det vita med nyanserat svart. På några av pannåerna trycktes
organiska former, ett slags tecken eller figurer. Betraktade
från långt borta och nära öppnade de bildytan inåt. Både mot
jorden som tunnelväggarna håller emot, och mot de djup vi
kan finna inom oss själva då vi betraktar konst. För den som
betraktade dem länge, kunde formerna plötsligt förvandlas till
landskap. Jord eller månkratrar ur flygperspektiv.
Hade allt gått som tänkt hade figurerna i dag suttit på plats.
För den som passerar genom tunneln hade de förhoppningsvis
kunnat bli som kompisar. Vänner man blir glad av att se, och
som man hälsar på, på sin väg till och från skolan eller jobbet.
