Engelbrektsskolan är en av Stockholms äldsta (arkitekter: Ernst Haegglund och Konrad Elméus). Vid invigningen 1902 var den också stadens största, dimensionerad för 2 400 barn.
Idag finns här ca 950 elever, F–9, som efter lång evakuering år 2013 flyttade tillbaks till nyrenoverade lokaler (ombyggnadsarkitekt: Cedervall arkitekter).
Magnus Thierfelder (f. 1976) var en av två konstnärer som i samband med upprustningen fick uppdraget att göra ny konst för skolan. Ledningen gjorde klart att allt nytt måste kunna samsas med det gamla. Till exempel skulle Nils Kruegers (1858–1930) monumentalmålningar i entréhallen finnas kvar. Och, precis som Nils Krueger, tycks Magnus Thierfelder ha inspirerats av relationen mellan natur och kultur i sitt verk. Därmed knyts det gamla och nya ihop.
Konstnären har konstruerat ett träd som från entrén växer och förgrenar sig ut i huset där det till synes är en bit kvarlämnad natur. Snart märks också fler underliga, underfundiga detaljer som att en gren fått första förband, en annan nästlat sig in i ett rör, en tredje bär ett par dinglande, uppslängda kängor.
Flera av symbolerna associeras tidlöst till kunskap och lärande, till exempel trädet självt: Eleverna växer på många sätt under skolåren. Andra associerar till den urbana ungdomskultur som är just nu, till exempel ”stickkontakt” och ”shoe tossing”.
Symbolerna är alla gjutna i brons som sedan paginerats. Trädet är tillverkat i trä, och även här finns detaljer att upptäcka. Är det inte en dörrpost, det där? En fönsterram? Trädet visar sig som helhet vara skapat av träbyggnadsdetaljer från andra hus: Träet som material blir till ett hus, som blir till material, som blir till konst i ett hus, som blir…
Verket blir till en lågmäld, lekfull rebus, karaktäristisk för Magnus Thierfelders hela konstnärskap.
