Den retrospektiva jubileumsutställningen Fragment i jord och tid hedrade 100-årsminnet av Torsten Renqvist. I Stockholms stads konstsamling är Renqvist representerad med 127 verk i olika tekniker. Några av dem lånades ut till Konstakademien där utställningen visades under hösten 2024.
De gestalter som Torsten Renqvist (1924–2007) mejslade fram ur enkla träsorter tycks begåvade med själ. Inte så mycket som porträtt utan snarare som självständiga, idéburna varelser vid verklighetens rand. Det var i konsten att sammanfoga fragment till skulpturala objekt som hans kreativitet lyfte till oanade höjder. Men innan han började med skulptur hade Renqvist jobbat med måleri och grafik. Han var också skicklig med sin penna. Hans dagboksanteckningar och andra utgivna texter vittnar om det.
En särskild betydelse för Renqvists karaktäristiska formspråk hade grafik, som han jobbade med från 1950-talet fram till mitten av 1960- talet. ”Etsningen är ju nästan skulptur”, brukade han själv säga. Materialet bjöd på motstånd som han uppskattade. Att rista i en plåt var en fysisk handling som kändes i kroppen. Den krävde både styrka och finess.
Bland verken i Stockholms stads konstsamling finns den vidunderliga triptyken Flodaltare. Den kom till efter Renqvists sommarvistelse vid Enare Träsk 1960. I detta på många sätt centrala verk samlas intryck från landskapet och naturen. Den dramatiskt svarta bakgrunden framstår som vatten eller natten, där mörkret vibrerar av rörelser. Mot denna fond avtecknar sig suggestiva formationer. Fåglar eller fiskar? Stenar eller benrester efter att livet har sipprat ur dem?
Renqvists passion för naturalhistorien förenas här med hans konstnärliga fantasi och symbolseende. Flodaltare, med sina melankoliska undertoner, är en poetisk vision av ödemarken, men också av något innerligt och svåråtkomligt, något som varje betraktare får ta in och ta hand om för sig själv.
Till utställningen lånades också ut några målningar i tempera på papper och i olja på pannå. Det brinnande intresset för natur, geologi, berg- och jordarter speglas i dessa landskapsbilder som samtidigt präglas av varierande abstraktionsgrad. Färgen har stor betydelse här och markeras även i titlarna som Röd himmel, Blå trakt och Blå kväll. Bland de viktigaste är en av Renqvists sista målningar, Ikonostas över fjädrar och en tidning.
Det bevarade måleriet har stor betydelse. Mot slutet av 1960-talet övergav Renqvist penslar och dukar på ett dramatiskt sätt. Han brände ett åttiotal av sina målningar i en protesthandling mot måleriets förföriska illusionskraft. Efter detta jobbade han nästan uteslutande tredimensionellt. Mest berömd blev han för sina skulpturer. Mötet med Władysław Hasior och den polska folkkonsten med stark anknytning till medeltidens kärvt ömsinta uttryck berörde honom djupt. Trä blev Renqvists favoritmaterial. Stridande ängel och Fallande ängel ur stadens konstsamling är fina exempel på hans rättframma formspråk. ”Det är ju så många gånger bevisat i det förflutna, att det enda som håller är en obönhörlig strävan efter ett uttryck som förefaller en sant”, skrev han.
Oavsett i vilket material de har utförts bygger Renqvists gåtfulla varelser på en säregen blandning av bräcklighet och styrka. Om än förankrade i verkligheten är de befriade från dess krassa lagar, som om de var urgestalter, tidlösa och alltid närvarande.
