På Vårholmsbackarna ligger Kummelholmen. En gång var det en oljeeldad hetvattencentral. 1997 togs den ur drift. Konstmännen Torbjörn Johansson och Jan Watteus såg en stor potential i den gråa betonglådan som andades rå skönhet. När Fortum sålde 2013 slog de till och öppnade Kummelholmen. Den uttjänta industriella miljön blev ett rum för konst och en mötesplats. Kallt. Fuktigt. Mörkt på fasaden och mörkt inuti. Inte alla typer av konst kan visas här. Känsliga material överlever inte.
Detta gäller dock knappast Lars Kleens robusta skapelser. De trivdes här som om de var en organisk del av den karga arkitekturen. Under sommaren 2018 fick Kleen nycklarna till hallen och helt fria händer. Resultatet blev svindlande vackert på det råaste och samtidigt mest poetiska sätt. I Kummelholmens största rum strandade en båt, likt ett enormt valskelett på en smal sandremsa. Ljuset i smala slingor rann in genom några små fönster. Skuggspelet blev en del av verket. I de mindre rummen placerades modeller och skisser till de verk som Kleen i åratal återkommit till.
Under vintern 2018 visades utställningens del två Ö. Verken fortsatte att luta sig mot sina egna gränser någonstans mellan visionär arkitektur, basal byggnadskonst och hantverk. Material – träplankor, armeringsjärn, rep, stål, tegel, cementplattor – återbrukades. Det var storskaligt och monumentalt, fragilt och intimt på samma gång. Vidunderliga konstruktioner klättrade upp i rummen. De expanderade, växte, och tycktes röra sig för att plötsligt stelna.
Kleens skulpturer och konstruktioner ackompanjerades av ett sparsmakat urval av kamerans nestor Gunnar Smolianskys svartvita fotosviter. På Kummelholmen speglade sig två skilda konstarter i varandra. Stockholm konst bidrog till finansieringen av utställningarna för att medverka i det viktiga arbetet med kulturell aktivering av ytterstaden via en av Sveriges främsta skulptörer.
