Hjorthagens IP har byggts om. Dess 11-, 7- och 5-mannaplaner har fått konstgräs. En boulebana har anlagts. En ny byggnad har gett personalen nya kontor och förråd, och allmänheten egna toaletter. Och så har entréområdet försetts med ny konst.
Ombyggnaden var klar då skulptören Elle Klarskov Jørgensen (f. 1958) gavs uppdraget att ta fram ett konstnärligt gestaltningsförslag för platsen. Hon fick själv föreslå var inom området som hon ville placera konstverket, och hade i arbetet både att förhålla sig till Cedervall arkitekters långsträckta, varmt orangeröda nya kontorsbyggnad och Gunilla Klingbergs då ännu inte färdiga konstverk Vardagslivets gång på cykelbanan intill
Konstnären, som länge arbetat i spänningsfältet mellan arkitektur, konst och vardag, tog starkt intryck av arkitekten Ferdinand Bobergs gasklockor från 1893 och har skapat ett slags pendang till dem: en cylindrisk byggnad med konformat tak och flera öppningar. Utsidans grafitgrå och neonrödrosa, horisontella ränder flirtar med Bobergs vertikala markeringar, rödorange tegel och gråa puts. Inifrån lyser byggnaden knallrött upp sin omgivning, också då IP håller stängt. Säsongen förlängs något med de tält som kommer att resas över konstgräsplanerna, och som till mångas sorg skymmer vyn över Bobergs gasklockor då man kommer ut från Ropstens T-banestation, uppgång Hjorthagen.
Inte minst då blir skulpturen en påminnelse om att något finns bortom det som ögat omedelbart ser, vilket den är också på andra sätt. Byggnaden har ingen omedelbar funktion. Den är fiktiv, mimad arkitektur. Placeringen på fundamentet gör att den ser ut att vara på glid, som om den just har landat eller precis är på väg att lyfta från jorden. Till Jupiter, kanske? Planetens tredje största måne Io har lånat skulpturen sitt namn.
