Rakt innanför entrén till Sörklippans äldreboende finns en
tolv meter lång, 2,5 meter hög vägg.
Före ombyggnaden från servicehus (Lars Bryde Arkitektkontor 1979, ombyggnad Wåhlin Arkitekter) var den en röd
tegelmur som gjorde entrén mörkare än vad den nödvändigtvis behövde vara. Det tyckte i alla fall Sara Mirzajanzadeh
(f. 1983) när hon som en av två konstnärer fick uppdraget att
göra den konstnärliga gestaltningen för Micasas nya trygghetsboende.
Konstnären fick samrådsgruppens samstämmiga gehör för
sitt förslag att förvandla entrén till en färgsprakande fantasi
med drag av saga. Med arkitekternas goda minne kläddes
väggen vit med skivor av sammanpressat stenmaterial. Därefter for konstnären till sin födelsestad Teheran, där närmare
50 kilo glasprismor av olika slipning och färg noga valdes ut
vid köprundor i basarerna. Var och en av dem har i dag fästs
på väggen med extra hållbart lim, till en enda stor, sammanhållen, ljusglimrande komposition.
Centralt för verksamheten var att konsten för huset skulle
ha en tydlig, synlig form och klara grundfärger, och att allt
oförståeligt och abstrakt skulle undvikas. Sara Mirzajanzadeh har förvandlat verkets många små, ingående delar till en
tydligt avläsbar bild. Så hoppas hon också att den kommer att
uppfattas av alla boende. Men också som något mer:
”Jag hoppas att hyresgästerna, personal och anhöriga kan
få drömma sig bort då de passerar entrén, men också att de
får en positiv energikick som kan fyllas på under besöket
eller arbetstiden”, skriver hon i sitt skissförslag där hon också
förklarar följande: ”I mina verk utgår jag ofta från storhetsvansinne, drömmar och konsekvenserna som kan uppstå på
gott och ont av att ta risker.”
