Men här gäller allihop! Bland annat för att de ritades av J F Åbom, en av det svenska 1800-talets mest inflytelserika arkitekter. Och för att de, skräddarsydda som barnhem, använts av och för barn ända sedan de byggdes 1864–1867.
Det var kort sagt en anrik miljö som Aperto Arkitekter skulle tackla vid ombyggnaden till en skola för 550 elever, F-5. Inte mindre belastad var den för konstnären Elisabeth Westerlund (f. 1965) som fann en rad gamla arkitektoniska detaljer att förhålla sig till: profilerade golvlister, valvbågar, smidda räcken, spröjsade fönster… Till en början trodde hon att de skulle störa hennes verk. Sedan bestämde hon sig för att ta dem till utgångspunkt i stället.
Arkitekterna skalade bort så många “onödiga” tillägg som möjligt, för att lyfta fram originalbyggnaden. Ny färgsättning och nya material markerar egna tillskott. Konstnären valde också hon att lägga en typiskt nutida arkitektonisk detalj till de tidigare: elsladden. Frikopplad från elnät och väggkontakter slingrar den sig fritt och ohämmat på väggarna i trapphusen. Varje trapphus har fått sitt eget unika konstverk, skapat direkt på väggen. Ett bländvitt och kabelklämmeglänsande elsladdsbroderi av krumelurer som ser olika ut för varje gång man betraktar det. Där en ser en ko, ser en annan en get. Där en ser en blomma, ser en annan ingenting alls. Och visst betraktar vi alla vår omgivning olika beroende på hur vi mår, och hur gamla vi är? På så vis åldras konsten förhoppningsvis i takt med sin betraktare, och förblir ny för den som upptäcker den första gången.
