Kolingsborg förvandlades sommaren 2015 först till en vit
krokan och därefter till ett konstverk av den svenska grafittigenrens främsta konstnärer. Direkt efter projektavslutningen
började rivningen av arkitekten Arthur von Schmalensees
byggnad från 1953–54. Oval, precis som Gustav Vasas för svarstorn vilket en gång stod på denna plats. En byggnad där
dagjobben för Stockholms hamnarbetare ropades ut på 1950-talet och som senare levt vidare som bland annat nattklubb
och arkitektkontor.
Att konstnärerna var väl medvetna om byggnadens historia framgick av graf tin på byggnadens exteriör, där några av
motiven direkt anspelade på arbetarskildraren Ingemar Callenbergs (1926–1973) sjåarbilder i byggnadens inre. Hans väggmålningar försvinner nu, precis som Gouges porträtt av unga
grafittimålare han ser upp till i Botkyrka och Carolina Falkholts hommage till kvinnliga föregångare och inspiratörer.
Att måla Kolingsborg var ett så kallat medborgarinitiativ
från textilaren och programmeraren Kerstin Sticka Simons-
son, här projektledare tillsammans med Pärra Ruskig Andreasson, konstnär med kultstatus i svensk grafittihistoria.
De bjöd in till ett samarbetsverk där konsten organiskt och
intuitivt vuxit fram på plats, med sprayfärg direkt på väggen,
utan föregående skissarbete. Bilderna, idéerna och de individuella uttrycken har ätsats ihop till ett collage där delarna går
in i, under och över varandra. Alla har fått jobba överallt och
med vilket budskap de velat, och ”djärvt och taktfullt” gett sig
in i andras idéer och teman.
Enligt Pärra Andreasson, den bästa sommaren sedan 1984
då graf tin kom till Sverige:
”Inför varje etapp bjuds urbankonstnärer in för att göra ett
platsbundet verk. Etappen rivs. Verket rivs. En ceremoni.
Processen dokumenteras i konstvideoform tillsammans
med musiker och artister.
Farväl.”
