När Mako Ishizuka (f. 1974) fick uppdraget att göra en konstnärlig gestaltning för Engelbrektsskolan tog hon avstamp i skolledningens stolthet över skolans historia och önskemål om att dess nuvarande elever skulle involveras i konstarbetet: Hon såg helt sonika till att nya och gamla elever möttes över en fika för att prata en stund.
De äldre engelbrektarna berättade om sina skolminnen för de yngre, som sedan återberättade dem och reflekterade över vad de hört i egna, korta texter. Fram kom historier om då, nu och framtiden. Som den här, författad av Disa Nordman:
”När jag gick i mellanstadiet var vi tvungna att välja profilklass. Vi måste veta vad vi ska bli. Jag vet fort- farande inte vad jag ska bli när jag blir vuxen. De som gick balettklassen på Engelbrektsskolan förr fick välja vad de ville bli först inför gymnasiet och behövde inte bestämma sig så tidigt. I framtiden får man nog välja tidigare och tidigare. Kanske kommer det att finnas en kontorsklass där man lär sig hantera papper och siffror. På dagis lär man sig kanske att betala räkningar på datorn och andra tråkiga saker.”
Gestaltningen av verket är lika poetiskt som estetiskt intrikat. Berättelserna är blästrade i plexiglas, fästa på spegelplexi och svagt tonade i en färg som den författande eleven själv fått välja. Minnesplaketter, som fästs på platserna i huset där berättelserna utspelar sig. På väggen utanför aulan syns de unga elevernas siluetter målade i berättelsernas färg, med en gestik som antyder innehållet och som riktats mot vart i huset den ska gå som vill finna textens plats.
Så läggs ytterligare ett historiskt lager till de många som redan finns på skolan. Historien skymtar genom nuet, vilket också framgår av verkets titel: Palimpsest – överskrivna berättelser (av grekiskans palin, ’på nytt, igen’).
