Efter ett antal skissförslag fastnade Ulrik Samuelson för den överraskande idén att placera en förgylld potatiskällare framför Hötorgsskraporna, i centrum av det urbana Stockholm.
Samuelson experimenterade tidigt med installationer och rumsliga miljöer, en sorts allkonstverk där betraktaren kunde stiga in i och interagera med konstverket. Den konstnärliga metoden lämpade sig väl för offentliga konstnärliga gestaltningar, där t.ex. Kungsträdgården tunnelbanestation är ett lyckat och internationellt omtalat exempel. Parabol på Sveavägen är inte lika monumental och iögonfallande som gestaltningen i Kungsträdgården, när man första gången hastar förbi på Sveavägen associerar nog de flesta inte ens till en skulptur. Det första man lägger märke till är ett av Samuelsons signum, förgyllningen, som avslöjar den låga byggnaden som “något annat”. Om man då stannar upp kan man notera att den saknar ingång, att den tycks genomborrad av granitstavar och bredvid är en till hälften förgylld stubbe placerad. Det kanske är då man reflekterar över det, ur praktisk synpunkt, absurda med en byggnad som mest påminner om en potatiskällare mitt på Sveavägen.
Skulpturens delar kan tolkas som symboler för en sorts basnäringar, malm, skog och vad jorden bjuder. Ursprungligen hade verket flera arbetstitlar varav Potatiskällaren och magasin du Nord var två. Samuelson fastnade för Parabol trots att det inte hade något gemensamt med den satellitmottagare vi för det mesta förknippar ordet med, en förvirrande omständighet som snarast verkar tilltalande för Samuelson. Istället spårade Samuelson ordet tillbaka till den svenska varianten parabel som förutom att vara en geometrisk bågform även kan vara en berättelse i form av en liknelse. Kanske är Samuelsons Parabol en sådan berättelse, en påminnelse om våra rötter och vad som byggt vårt välstånd på den plats där detta ter sig avlägset. Det var i början av 60-talet som hela detta område gjordes om, och kom då att kallas Hötorgscity. Man ville bygga öppet, luftigt och gränslöst, som svar på den nya tidens krav och förväntningar. Med sin karaktäristiska höghussiluett, blev området en symbol för det framväxande moderna Stockholm. Det var ett framtidsoptimistiskt experiment, men som till skillnad från de amerikanska förebilderna även inrymde sociala ambitioner, en sorts “folkhemsgemenskap”. Man ville skapa en mötesplats i city där kultur, handel, restauranger och arbetsplatser skulle samverka i en dynamisk helhet.
