Att inleda en text om konst med byråkratiska fakta må vara tråkigt. Men ibland är det nödvändigt, eftersom de berättar någonting om hur komplicerat men viktigt det kan vara att skapa tillit till konst och konstnärers arbete.
Faktum är dessutom att konsten för och i Engelbrektshallen aldrig hade kunnat bli vad den nu är utan samarbete mellan flera olika inblandade förvaltningar och bolag: idrottsförvaltningen, fastighetskontoret, SISAB, utbildningsförvaltningen och Stockholm konst. Ett samarbete om ekonomiska lösningar över förvaltningsgränser som aldrig hade blivit av om inte konstprojektet gjort tydligt att det var nödvändigt.
Det började med att idrottsförvaltningen kontaktade Stockholm konst om konst enligt enprocentsregeln av Östermalms nya idrottshall Engelbrektshallen, insprängd under Engelbrektsskolans skolgård.
Både skolan och idrottshallen behövde gemensamma ventilationshuvar utomhus för att få ett bra klimat inomhus. Men båda ville ha sin nya konst endast inomhus där den alldeles säkert skulle kunna ses av de egna användarna. Att en gestaltning av huvarna utomhus skulle ge möjligheten att möta konst för såväl idrottshallens idrottare som skolans elever och kvarterets boende och besökare tycktes inledningsvis inte väsentligt. Hur skulle beställarna då kunna vara säkra på att pengarna räckte och att konst verkligen skapades för dem som den i första hand skulle tillfalla?
Tvivlen är numera skjutna i sankt av det färdiga resultatet, en lika poetisk som intellektuell helt byggnadsintegrerad gestaltning signerad konstnärerna Mikael Lundberg (f. 1952) och Henrik Brandt (f. 1970), som nära diskuterat utförandet med inte minst ansvarig arkitekt Pär Gunnartz på Zenitarkitekter.
Verken Reflektion utan vila (utomhus) och Reflektion med vila (inomhus) binder samman ute med inne och rör sig i gränslandet mellan vetenskap och konst. De är en humoristisk lek med vårt seende, samtidigt som konsten här väcker frågor om vilka vi människor är: fysiskt påtagliga och ändå förgängliga. På samma gång som de med vetenskaplig korrekthet synliggör mätbara värden, undflyr den vår förmåga att till fullo förstå.
Inuti idrottshallen var konstuppdraget en tänkt tegelvägg i entrén, men mitt i processen kallade konstnärerna till möte. De hade kommit på en mycket bättre idé: att gestalta hela entrérummet. De föreslog blått sportgolv som fortsätter upp på väggen som en skateboardramp, och möbler i tjock röd nedslagsmatta. I stället för en kompakt mur ville de ha en glasvägg mot idrottshallen så att man kan se vad som händer. Aktiviteten från utövarna ville de mäta med hjälp av värmekamera. Hallens olika temperaturer visas nu på en skärm i uppehållsrummet som idag har blivit verklighet. Ingen annan än konstnärerna hade kunnat komma på idén. Men idén hade inte kunnat genomföras om där inte funnits en samrådsgrupp som efter projektets inledande tvekan börjat lyssna och våga tro på dem.
Hur gick det då med konsten utomhus? Se Reflektion utan vila
