”Jag vill i detta projekt skapa vägghängda, keramiska tavlor.
Motivet på tavlorna får jag fram genom att använda lerans och
glasyrens säregna egenskaper. Glasyren vill jag få så levande
som möjligt, genom att låta den rinna och skvätta för att skapa
abstrakta och harmoniska motiv. Min ambition är att mina
keramiska tavlor inte ska bli alltför dominanta i rummet, utan
ge de boende och besökare en känsla av harmoni och överraskning.”
Så skrev Masayoshi Oya (f. 1979), då han presenterade sitt
skissförslag till konstnärlig gestaltning för Sörklippans äldreboende i Traneberg. Sitt tema sammanfattade han med orden
”Keramik som måleri”. Den som tar i hans drejade, glaserade
fat, skålar och tekoppar blir strax medveten om att människan
ser och uppfattar föremål inte bara med ögonen, utan också
med sin hud och sina händer.
Masayoshi Oya var en av två konstnärer som av en enhällig
samrådsgrupp gavs uppdraget att skapa konst då ett tidigare servicehus byggdes om och anpassades till trygghetsboende (Lars
Bryde Arkitektkontor 1983, ombyggnad Wåhlin Arkitekter).
Verksamheten var under processen mycket tydlig i sina
önskemål om konsten som avkrävdes ha tydlig, synlig form
och klara grundfärger, samt att allt oförståeligt och abstrakt
skulle undvikas.
Att Masayoshi Oyas skenbart enkla former inte missförstås är uppenbart. Så snart de plockas fram, börjar de boende
hoppas på att här snart vankas kaffe.
