Tommy Støckels (f. 1972) förslag till konstnärlig gestaltning var lika konceptuellt som estetiskt utmanande. Han ville jobba med totalt 25 olika material, både beständiga och förgängliga. Han ville utifrån en enkel, fraktalbaserad grundidé arbeta både utomhus och inomhus. En idé han fick då han sett rutmönstret på fasaden till det dåvarande servicehuset, ritat av Svenska Bostäders arkitektkontor och byggt 1979–1983 (ombyggnad: Cedervall arkitekter).
Var det för komplext? Stockholm konst träffade Micasas äldreråd för att presentera idén: innanför Vädurens entré finns ett litet atrium innan det långsträckta entrérummet öppnar sig. Rummet har, till höger, en restaurang och uteplats i anslutning till Monika Zetterlunds park, och till vänster en låst, mycket mörk ljusgård. På ljusgården ska en 220×220 cm stor skulptur konstrueras. Materialen blandas och grupperas i en ruta som byggs i fallande skala ut mot sidorna. När skulpturen är byggd fotograferas resultatet. Därefter plockas det förgängliga materialet bort, för att bli grundmaterial till en ny, egen skulptur.
Äldrerådet gav konsten klartecken eftersom formen, färgerna och materialen var så tydliga. Uppfattar man inte sambanden mellan delarna, kan man få behållning av varje enskild del i sig.
På gården står idag endast de permanenta skulpturmaterialen kvar: granit, lärkträ, brons, aluminium och betong. De förgängliga materialen, till exempel kartong, papper och styrenplast, visas grupperade till skulpturer i atriet. Hela arbetet kan följas genom konstnärens fotografier på väggarna i entrérummet.
Äldrerådet önskade också en annan sak: en dokumentärfilm om processen för de boende, besökande och personal. Sagt och gjort. Bakom kameran, konstnären Erik Pauser (f. 1957).
