Kudden har på ett diskret sätt skrivit in sig i konsthistorien. Den är en viktig men oftast förbisedd detalj i många konstnärliga gestaltningar. Den finns i Ferdinand Hodlers bilder av den döende Valentine Godé-Darel, i Edvard Munchs ömsinta porträtt Det sjuka barnet och på Gustaf Cederströms kända historiemålning Karl XII:s likfärd. Konsten svämmar över av osedda kuddar.
Konstnärsparet Ulla och Gustav Kraitz har gjort kudden till sin huvudsak. För visst är den viktig som det ultimata, tysta vittnet som bokstavligt talat formas efter vår födelse och död, lust och last, sömn och sömnlöshet. Om kuddar kunde berätta vad skulle vi inte få höra då! I Vasaparken kan man göra ett försök att avlyssna – eller i alla fall fantisera om – undanhållna berättelser. Om liv som har börjat och rämnat, om kärlek som fullbordats eller svikits, om tårar av lycka eller sorg som fällts och sugits upp här.
Det handlar om kontraster. Paret Kraitz förvandlar den mjuka leran till beständiga, svindlande vackra former i en svit av kuddar. Något mjukt har formats i något hårt. Något vardagligt och förbigånget har lyfts fram som nödvändigt. Även den komplexa skapandeprocessen i flera steg står här i motsats till den sensuella, minimalistiska enkelheten som resultat. Formaten skiftar. Färgerna skimrar. Handen skulle gärna vilja vidröra de släta, sinnliga, inbjudande ytorna. Glasyren i celadon eller oxblod har ibland varit som en spegel. Och visst har mängden betydelse i denna omfattande svit där samma form varieras i oändlighet. Det största verket ur serien har tack vare Stockholm konsts inköp fått sin permanenta placering utanför Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Pjäsen är utförd i bohusgranit och väger 10 ton. I den anspråkslösa formen göms ett massivt innehåll.
