Det första Lies-Marie Hoffman (f. 1980) gjorde då hon fick uppdraget att göra konst för Bandhagshemmet var att tillbringa tid tillsammans med dem som bor där: människor som alla andra, men också med något slags beroendeproblematik eller psykiskt funktionshinder som gör att de behöver ett stödboende som det här.
Hon mötte vänlighet, värme och total uppriktighet. Och så mötte hon Anders, som älskar Elvis och som när han målar tavlor lyfter in höstens alla färger i sitt måleri.
Mötet gav inspiration till att också i den egna konstnärliga gestaltningen lyfta in naturen i byggnaderna och att använda naturmaterial, präglade av samma okonstlade värme och värdighet som Bandhagshemmets boende och personal.
Resultatet är det tredelade träverket Wooden Places o1–o3, som integrerats väl i Bandhagshemmets arkitektur: två enkla lamellhuskroppar med en skyddad gård i mitten.
Trilogin inleds i huvudbyggnaden, där de gemensamma utrymmena finns. Här har matsalens ena kortsida utformats som en sittbänk i ammoniumrökt ek. Ekplanken har sågats itu på mitten och fällts ut (som när man öppnar en bok). Den som sitter här kan se och känna trädets ådringar och genom näsan dra in ekskogens doft.
På gården och i entrén till byggnad nummer två står skulpturala fåtöljer som konstnären huggit direkt ur almträd. Sprickbildningen har hon låst med laxar, alltså samma teknik som används när man bygger timmerhus. Ytan har slipats sammetslen och oljats med rå linolja – att vidröra den ger en sensuell upplevelse, svårfångad i ord.
Projektet möjliggjordes genom den helrenovering som Micasa gjort av fastigheten, invigd 1965 och ritad av arkitekterna Gustaf Rosenberg och Olle Stål. Södergruppen arkitekter ansvarade för ombyggnaden av husen. Structor stod för gårdsupprustningen.
